Den nya generationens äventyrare at Äventyrstidningen Outside

Den nya generationens äventyrare

Å ena sidan en elektroniknörd, å andra sidan en modern nomad som nöjer sig med det lilla och enkla. Lika hemmastadd i Stockholmsnattens berusande uteliv som vandrande över Sibiriens ensliga slätt. Han ror gärna en roddbåt över ett stormande världshav, ändå hatar han att ta risker. Om Bhavik Gandhi är galen? Kanske. Hellre galen än tråkig, säger han själv.

AV Emma V Larsson
FOTO Björn Olin

Han talar lugnt och sansat. Det engelska uttalet är emellanåt utsökt brittiskt. Gesterna är livliga. Vänster arm slår ut i en hastig rörelse, som för att understryka det han säger eller kanske bara av inlevelse. Han rör på sig hela tiden. Inte nervöst eller ängsligt på något vis, utan snarare som av ett behov av att vara sysselsatt. Ivrigt utforskar händerna bordets rispiga yta eller pillar förstrött på halsduken som hänger över stolen.
Jag träffar Bhavik Gandhi i ett vintertrött Stockholm som sedan fyra och ett halvt år tillbaka utgör hans fasta punkt. En trettioårig entreprenör med livet nedstuvat i en resväska, eller möjligtvis i en portfölj. Han är född i Indien men uppväxt i Sri Lanka från 12 års ålder. Sedan dess har han bott lite varstans i världen.
Bhavik Gandhi är killen som korsade Sibirien till fots mitt i vintern, eftersom det verkade vara en bra erfarenhet. Han cyklade därefter från Stockholm till Istanbul, för att det var en skön grej. Nu senast korsade han Atlanten resande i Columbus farvatten. I en roddbåt. 106 dagar, helt ensam.
–Jag brukar inte svara på frågan om varför jag lever det liv jag gör. Människor som utövar en extremsport frågar aldrig varandra om varför.
Bhavik Gandhi småler. Jag försöker envist locka ur honom ett svar på varför han hyser en så stark lidelse för äventyr. Svaret ligger inbäddat någonstans mellan behovet av att upptäcka och viljan att utmana sig själv.
–När du är liten vill du bli brandman eller rockstjärna. Barn har de mest storslagna drömmar, säger han och inflikar roat att han i och för sig ville bli busschaufför som liten. Fast det hör ju inte hit.
Blicken är stadig och de mörka ögonen spärras upp när han brister ut i en angenäm skrattsalva. Efter en stund blir han allvarlig igen. Han ser fundersam ut, reflekterar. Han säger att något går fel mellan åldrarna sex och 30. Den lilla pojken med alla drömmar hamnar bakom ett skrivbord, i ett yrke han inte trivs med.
–Drömmar ska inte kastas bort. Vi måste veta vad vi vill och försöka förverkliga det. Allt är möjligt.
Förutom den tidiga drömmen om att köra bussar handlar det för Gandhi om att se sådant som han tidigare aldrig har sett, att träffa människor han tidigare aldrig har mött.
–Det ligger i människans natur att utforska och upptäcka. Annars skulle vi inte sitta här idag.
Och annars hade inte killen bredvid mig, prydligt klädd i skjorta och tröja, rott över ett världshav.

Den 14 juni 2007 klev Bhavik Gandhi, 30 kilo lättare och på skakiga ben, iland på Antiguas nordöstra kust. Efter att ha rott 6393 kilometer, med start i Spanien, satte han ett nytt världsrekord som förste asiat att ro ensam över Atlanten.
Bhavik Gandhi blev nummer 32 på listan över personer som har utfört denna bedrift framgångsrikt. Att utföra en rodd ”unsupported”, som Gandhi gjorde, innebär enligt Ocean Rowing Society att man utför rodden utan hjälp från någon. Att ta emot mat från en passerande båt vore med andra ord inte tillåtet.
Rodd över oceaner är kanske ett av vår tids sista, farliga äventyr. Extrema väderförhållanden på det öppna havet, starka kulingvindar, höga vågor, hajar och valar är några av de inslag som placerar en havsrodd långt ifrån en söndagsutflykt. Sporten är unik i fråga om fysisk och psykisk ansträngning.
Förutom ovan nämnda faror utsatte Gandhi sig själv för risker som isberg, hypotermi, starka strömmar, tropiska stormar och stora fartyg.
Så, vad var det som lockade Gandhi att korsa Atlanten i en 23 fot lång roddbåt vid namn Miss Olive?
–Jag sökte efter en större utmaning antar jag. Det här projektet, med allt vad det innebar var ett äventyr.
Han berättar att det inte är sporten i sig som spelar den största rollen. Planering och förberedelse är en del av utmaningen.
Behovet av att ta sig an utmaningar har funnits så länge han kan minnas. Bergsklättring i Himalaya, dykning i Malaysia, Moçambique och Sydafrika. Segling i Karibien, Sri Lanka och Medelhavet. Det är några av bedrifterna som har blivit avprickade på listan. Tack vare uppväxten vid havet har vattensporter alltid varit framträdande i Gandhis liv. Att ro ensam över ett världshav var emellertid något helt nytt.
Under en diskussion med en vän om vad som vore det ultimata uthållighetstestet kom havsrodd och Rune Larssons namn upp. Larsson blev tillsammans med Niclas Mårdfelt de första svenskarna att ro över Atlanten 2001.
–Jag ringde upp Rune och sa helt enkelt att jag ville ro över Atlanten. Rune behövde inte ens fråga varför. Han svarade bara att det är det mest fantastiska du kan göra, berättar Gandhi.
Fast det var inget lätt beslut för honom att ta.
–Att göra val är en del av livet. Jag visste att jag var tvungen att lägga ner minst ett år på det här projektet, så jag funderade länge. Men det var ett bra beslut, det bästa.
Det goda beslutet resulterade i mycket planering och träning. Han berättar att förberedelserna var det svåraste, för i det stadiet kändes själva rodden overklig.
–Det var svårt att absorbera hur stort projektet egentligen var! Det var en utmaning i sig bara att hålla energin uppe, berättar han och skakar på huvudet.

Den 28 februari 2007 gav sig Bhavik Gandhi iväg. Han startade från den spanska ön El Hierro och på 106 dagar såg han inte en enda människa.
Det fanns inte tid till att känna rädsla. Gandhi hade alltid något att laga på båten, han uppdaterade sin hemsida, läste böcker och skrev i sin dagbok
–Jag var inte särskilt rädd, men visst fanns känslan där ibland. Rädsla kan vara bra, för det håller dig alert, säger han.
Gul och blå över hela kroppen efter vågornas ovarsamma lek lärde sig Gandhi att läsa av båten. Från ljudet av vågorna visste han vart de skulle slå och kunde då förbereda sig för stöten. Inom sinom tid transformerades hans mjuka hud till strävt sandpapper och kroppen anpassade sig till det ovana muskelarbetet.
Bhavik Gandhi tittar ivrigt på mig och gungar på stolen. Med våldsamma gester demonstrerar han hur han knuffades hit och dit i den lilla båten. Det ser tämligen obekvämt ut och jag kan inte låta bli att fascineras över hans inlevelse.
–Jag gjorde ett aktiv val med vilken attityd jag skulle närma mig problem, förklarar han och sätter sig åter tillrätta.
–Vissa dagar var svårare än andra. Jag skulle ljuga om jag sa att inte bakdelen gjorde ont efter allt sittande. Men det var bara att bita ihop.
Plötsligt en natt skedde det som Gandhi mentalt förberett sig för länge.
Det var den sjätte juni klockan tre på natten. Månen var dold bakom ett molntäcke och det var mörkt. Gandhi vet inte säkert men han tror att han träffades av två stora vågor som kom mycket tätt inpå varandra. Av kraften slängdes han ner på däck och vågen vände båten upp och ner. I det svarta vattnet försökte han orientera sig och lyckades lokalisera båten med hjälp av sin livlina. Miss Olive var designad att räta upp sig vid händelse av kapsejsning. Att båten nu inte snurrade runt igen oroade honom.
Gandhi bestämde sig för att försöka vända båten själv. Med hjälp av en stor våg och hela sin kroppstyngd lyckades han.
–I en sådan situation börjar du be, oavsett vem du är, säger han allvarligt.
Förutom att diverse prylar försvann knäcktes även en åra. Men en glad Bhavik Gandhi paddlade vidare med en extraåra och nekade assistans från kustbevakningen.
Kapsejsning till trots upplevde Gandhi ändå det han var där för.
–Jag fick upptäcka fantastiska saker varje dag, sedda ur ett helt nytt perspektiv. Vågorna var majestätiska från där jag satt i min lilla båt. De såg ut som massiva bergskedjor med djupa dalar på andra sidan, berättar han.
Gandhi sov endast några timmar i taget och minnet av de becksvarta nätterna är starkt. Ibland kunde han se stjärnornas skugga på havsytan och när algerna blev störda av årorna lyste de som fyrverkerier.
–Ibland steg månen samtidigt som solen gick ned. Då visste jag att det var värt det. Jag insåg hur lite vi ser av himlen här hemma. Vi ser för lite öppna horisonter, säger han och tittar ut genom fönstret.
På restaurangen där vi sitter är det varmt och ljust men utanför faller mörkret snabbt. Husen längs med gatan ser ut som svarta skepnader. Någonstans bortom byggnadernas tak vilar en regntyngd himmel hotfullt nära bristningsgränsen.
Gandhi vänder blicken mot mig, tittar uppfordrande som för att få mig att förstå att jag också måste ut och se lite öppna horisonter.

Det vore enkelt att beskriva Bhavik Gandhi i klyschor, med en urtypens våghals som mall. Men någonstans mellan vagabondens rastlösa vandrande och äventyrarens pressande av gränser lyser ett lugn igenom. Ett lugn i hans sansade resonemang, ett lugn i hur han står stadigt på jorden och inte svävar i det blå. Framförallt är inte Bhavik Gandhi adrenalinjunkien som blir hög på risktagande. Istället är det utmaningen i planering och upptäckarglädje som berusar.
–Jag hatar att ta risker. Förmodligen har många uppfattningen att jag lever ett risktagande liv. Men ska du ut på en expedition av något slag handlar allting om att ha översikt över eventuella faror och framförallt att kunna kontrollera dem. Jag tar kalkylerade risker.
Så glöm Robinson Crusoes nödtorft. Elektronik är en viktig del av äventyret. På Atlantrodden var båten fullastad med bland annat en laptop, iPods, GPS och satellittelefon.
–Ärligt talat så är jag en riktig elektroniknörd, skrattar Gandhi.
–I mitt yrke sysslar jag mycket med problemlösning, vilket jag även gjorde ute på Atlanten. Eller så är jag bara utomordentligt duktig på att hitta problem.
Bhavik Gandhi är en entreprenör med utbildning från University of London, Stockholm School of Entrepreneurship och Kungliga Tekniska Högskolan. Han är involverad i många olika företag och driver riskkapitalfonden Development Venture Capital Group som specialiserar sig på mikroinvesteringar i utvecklingsländer.
Det är inte helt lätt att hänga med i beskrivningarna av alla de projekt som han är engagerad i. I ett andetag berättar han om företaget som investerar i Antiguas fastighetsmarknad, i nästa andetag om ett företag som utvecklar medicinska funktioner på mobiltelefoner, för mätning av puls och blodtryck.

Att kombinera elektronik med upptäckarglädje lockar Gandhi. Det var det intresset som gav upphov till den fem veckor långa cykelfärden mellan Stockholm och Istanbul 2004. Under resans gång undersökte han hur väl olika mobila tjänster fungerar på resande fot.
I fråga om mobilfunktioner var inte Gandhi helt nöjd. Dålig täckning och svårigheter med att ladda batteriet var några problem.
–Du inser inte hur värdefulla vissa funktioner är förrän du verkligen behöver dem.
Trots att mobilfunktionerna gav negativa resultat var det en hänförd Gandhi som banade väg genom Europa.
–Cykling är en fantastisk blandning av träning och utforskning. Det är snabbare än gång, men långsammare än en bil. Du får en chans att överblicka omgivningarna, berättar han entusiastiskt.
I bagaget fanns en mobiltelefon, digitalkamera, digitalt papper och penna och så givetvis ett tält. Men inte en enda karta.
–Kartorna var så dyra och tunga. Det kändes bara onödigt, tycker Gandhi och flinar åt min skeptiska blick.
Trots detta hittade han vägen utan problem och susade igenom ett landskap bestående av idylliska byar och lantliga vägar.
–Det var nog ren nyfikenhet som gjorde att jag fortsatte ända fram och att jag drog iväg från första början.”
Det är väl lite så det är med Bhavik Gandhi. Nyfikenheten tar överhanden och så vips, är han ute på nästa äventyr.
Och Gandhi stannar aldrig på en plats särskilt länge.
–Jag behöver bara en plats att förvara min saker på, det är min definition av ett hem, förklarar han och ser ner på sina händer som leker med kanten på bordet.
–Jag känner mig som mest hemma på resande fot, tillägger han och tittar upp med ett leende.
Han förklarar att det viktigaste är att inte vara låst till en plats eller situation, i fråga om finanser och åtaganden.
–Frihet att göra vad jag vill, det värderar jag högst, summerar han.
Bhavik Gandhi är sin egen. På alla sätt och vis. Att sätta undan ett år för att resa är inga problem, mycket tack vare yrket. Han är tacksam för att han genom dagens högteknologiska möjligheter kan arbeta varifrån han vill på jorden.
–Du kanske inte vågar släppa allt eftersom du är orolig för vad chefen ska säga. Men du bör ta vara på chansen. Resan kan vara det mest fantastiska som du någonsin kommer att göra. Tro mig, det finns fler jobb där ute.
När Bhavik Gandhi talar låter det så enkelt, så självklart. Det är inga krångliga resonemang och inga rosa drömmar. Bara hans sanning.
–Många upptäckare är nog ensamvargar. Har man fru och barn kanske man tänker annorlunda om att ta risker, säger han fundersamt.
Att familj inte finns på Bhavik Gandhis agenda riktigt än är solklart. Han tycker om sitt liv som det är just nu.
–En dag kanske jag gifter mig, medger han.
–Vi kan ju köpa en husbåt och segla jorden runt. Barnen kan växa upp i världens alla hamnar, fortsätter han och skrattar men ett visst allvar ligger det nog i det han säger.
Bhavik Gandhi tycker om att vara ensam. Ändå får jag ett helt annat intryck när vi träffas. Han är social, pratglad och öppen. Mobilen ringer och han verkar vara i ständig kommunikation med andra människor, om än totalt fokuserad på den han pratar med för stunden.
–Jag trivs med att vara ensam. Samtidigt lever jag ett hektiskt socialt liv. På helgerna är jag ute och festar och trivs med det också.
Gandhi får många olika reaktioner på sitt val att leva livet, både bra och dåliga.
Han berättar att det finns två olika sorters människor.
–Den första snubben drar ner dig, säger att det inte är genomförbart, att du inte kommer att klara det. Han är en riktig nolla – inga tjejer, inga pengar, illa klädd. Du tänker då att han är ju en nolla så varför ska du lyssna på honom?
Gandhi höjer frågande på ögonbrynen, som för att kolla att jag hänger med i resonemanget.
Han berättar att den andra sorten är farligare än den första.
–Den andra är den rika snubben, den framgångsrike med ett stort företag och dyr klocka på armen. Om han säger till dig att du inte kommer att klara det, då börjar du kanske tro på honom! För han är ju så bra och vet ju så mycket. Jag har lärt mig att bara tro på mig själv. Säger någon att det inte går, då blir det min motivation till att bevisa motsatsen.
Det var så det var med resan till Sibirien. Han fick höra av många att han inte skulle komma hem levande. Men visst gjorde han det. Det var i december månad 2003 som Gandhi korsade Sibirien till fots.
–Varför? För erfarenheten, säger han som den mest självklara saken i världen.
Han tycker att västvärldens mediebild av Sibirien inte är rättvis, den är alltför tung och grå.
–Det är en av de vackraste platser jag någonsin har sett. Människor har grillfester i -30 grader. Det är ju helt fantastiskt, utropar han.
Efter en månads vandring i Sibirien spenderade han tid i Mongoliet och Kina.
–I Mongoliet var det -50 grader. Människorna lever ett mycket enkelt liv där. Likt nomader vandrar de från plats till plats med sin boskap och lever på att sälja hästkött.
Lite som Gandhi själv då kanske? Fast med boskapen utbytt till vår tids teknologiska lösningar.

Idag saknar Bhavik Gandhi det enkla livet ute på Atlanten men är i full färd med att planera nya äventyr. Han vill bland annat göra en ensamrodd över Stilla Havet, åka skidor över Nordpolen och cykla genom Syd- och Centralamerika.
Fast först på listan står en världsomsegling år 2009. Ensam och nonstop ska han segla sig runt jorden och vem vet, kanske slår han ett hastighetsrekord när han ändå håller på?
–Galna drömmar tycker väl en del. Fast jag är ju hellre galen än tråkig, skrattar Gandhi.
Äventyret ute på Atlanten sätter han just nu på pränt i en bok som beräknas vara klar till våren 2008.
–Budskapet i boken är att inspirera människor att sticka ut och ta sig an utmaningar. För livet handlar ju om att upptäcka, eller hur?

Den nya generationens äventyrare at Äventyrstidningen Outside